Torsdagen vaknade jag upp helt i vanlig ordning. Jag tog på mig mina framtagna yogakläder som jag hade lagt fram dagen innan och gick ner tände lite ljus och startade min morgon med lite morgonyoga.  Men känslan av sorg var så tung just denna dag att den stora klumpen i brösten gjorde det svårt att andas. Mina tårkanaler vätskade sig gång på gång. Min koncentration var svår att hitta. Jag fick helt enkelt backa och lyssna på vad min kropp ville säga. Jag satte mig bekvämt på mattan och började istället meditera. Stora tårar rann längst mina kinder och jag kunde inte hejda mig.

Efter att ha torkat tårarna gick jag upp igen, där resterande familj höll på att vakna upp. Jag kramade Dennis hårt när jag såg han komma upp kravlande från sängen med håret åt alla håll. Jag höll tillbaka tårarna så gott jag kunde. Pussade på barnen och stängde sedan in mig på toaletten för att hitta andrum och låta någon enstaka tår falla men inte mer än så. Jag behöver vara stark nu.

När jag var klar. Var det dags att säga hejdå i dörren till Dennis och barnen för att sedan hoppa på cykeln till jobbet.

Men jag kunden inte! Jag kunde inte säga hejdå. Det kändes som jag aldrig mer skulle få se dom. Det bara brast för mig. Jag kastade mig i Sveas famn och stortjöt. Nu fanns det ingen kraft kvar hos mig att hålla tillbaka. Svea började gråta och Ilse med. Där stod vi i våran lilla hall och grät alla tre. Dennis tittade på mig med stora ögon och bara skakade på huvudet. Vad faan händer?

Ingenting kunde få mina tårar att sluta rinna. Jag kände mig helt hjälplöst och som om dom här 3 människorna som jag älskar mest på hela jorden kommer att lämnar mig nu och skulle aldrig mer komma tillbaka. Klumpen i brösten blev större och större. Jag fick hejda mig. Dennis fick ta barnen stoppa dom i bilen. Han kollade till mig igen innan han åkte men jag försökte hålla inne allt igen så han kunde åka iväg med barnen. – Det är lugnt du kan åka. sa jag

-Är det verkligen säkert frågade Dennis igen.  Jag nickade och han åkte iväg. Egentligen ville jag bara sagt, stanna hos mig lämna mig inte! Jag vet inte vad som händer med mig just nu, men det gör så jävla ont just nu att jag bara vill vara i dina armar och stanna där.

Men jag log det bredaste leendet jag kunde och gav skenet om att allt var okej. Så han åkte och lämnade mig där ensam.

Direkt efter att jag sett bilen åka fick jag lägga mig på golvet och hulka efter luft. Tårna sprutade och där låg jag och kippade efter andan. Jag vet att jag la allt mitt fokus på just mitt andetag, jag gjorde riktigt djupa yoga andningar. Precis sådana som jag gjorde på bussen (i mitt första inlägg) och efter en stund släppte det och allt kändes lite lättare igen. Trycket i bröstet blev lättare och jag kunde ta mig upp och åka iväg.

Jag tog mig till jobbet, jag var först på plats vilket jag brukar var varje morgon. Men denna morgon när jag satte mig vi skrivbordet kände jag mig så ensam som om det inte fanns någon vid min sida. När min första kollega anlände tittade hon bara på mig och frågade hur jag mådde. Jag bara bröt ihop igen. Tårarna sprutade det var som någon hade vridit på en kran. Hon höll om mig och efter en stund kunde jag släppa allt och gå tillbaka till det vanliga.

När sen min underbara vän och kollega Ullis dök upp på jobbet kände jag att jag behövde prata.

Vi gick iväg och jag bröt ihop igen, denna gång i hennes famn. Hon höll mig hårt och vi pratade länge. Då hon själv varit utbränd en längre tid själv några år tidigare. Hade hon kunnat anat långt innan och sett ett mönster hos mig och påmint mig lite då och då om att jag måste tagga ner. Men jag hade bara skrattat och verkligen trot att jag hade sten koll på läget,

Hon hjälpte mig att lyfta hur jag egentligen mådde till en ännu en fantastisk kollega som har befogenheter att kunna hjälpa till på bolaget och en lösning skulle tas fram.Dom tyckte jag skulle gå hem men jag kände att jag inte kunde lämna mina stackars kollegor då vi var underbemannade just idag. Sen hade jag massage efter lunch så då kanske det skulle bli bättre.

När det var dags för massage sprang jag ner till vår massör Jessica och det räcker bara med en blick från henne. Men, hur mår du egentligen, Malin? Och då var det igång igen, som en kran sprutade tårarna igen. Så mycket massage blev det inte utan Jessica satt mest och höll om mig och tröstade mig. Hon försökte att få mig att gå hem men det var ju bara några timmar kvar på dagen.  Jag höll ut. Låste in mig vid min datorn hörlurar på med så hög musik att jag knappt hörde vad jag själv tänkte.

När jag kom hem stupade jag i säng och klev inte upp förrän sent på fredag eftermiddag helt slut var jag i hela kroppen.

Detta var starten för min sjukskrivning………………….

utmattning, stress, sömnsvårigheter samt en depression blev min bedömning när jag väl träffade läkaren.