Detta var i början av september i år allt detta hände som jag skrivit om i mina tidigare inlägg.

Det känns så overklig när jag suttit och skrivit mina inlägg samtidigt som det har varit skönt att få skriva av sig. Att jag verkligen varit med om allt detta. Men med en långa historia bakom mig med 6 tuffa år  till och från. Med bl.a. två tuffa graviditeter , Ilse som fick flera epilepsi anfall från ingenstans m.m  (Något som jag kanske kan dela med mig om lite längre fram.)

Så efter att nu varit hemma i mer än 2 månader kan jag ändå vara tacksam att detta hände mig. Vilket är helt sjuk att säga efter allt detta jag har delgett er med mina tidigare inlägg. Men jag har verkligen känt att jag har växt som person och jag har fått tid att reflektera om vem jag är och vad jag mår bra av.

Jag visste nog aldrig själv hur allvarligt det var, innan jag träffade min läkare första gången. Hon tog mig på mer allvar än vad jag själv gjorde och sjukskrev mig en hel månad på en gång. Jag var i chock när hon sa det till mig. Jag vet att jag landade hemma i soffan och lät det sjunka in.

En hel månad ska jag var hemma!!  Jag själv hade trott att jag behövde 1 eller kanske 2 veckor att hantera detta. Men nu i efterhand inser jag hur oerhört naiv jag kan vara.

En av mina bästa vänner hade redan ruskat runt mig och sagt att just detta skulle hända men jag trodde inte på henne. Inte skulle väl jag a k a Superwomen, fall så lätt. Det är ju bara svaga människor som inte har ett ordentligt pannben som går in i den berömda väggen. Men gud så fel jag hade det är ju precis tvärtom. Dom människorna som går in i väggen är dom som är engagerade. Det är dom människorna som bryr sig så mycket att dom är villiga att även bära andras börda på sina axlar. Men nu hade detta drabbat mig av alla personer. Varför? Hur är det möjligt? Men om ni känner mig vet ni att jag mer än gärna hjälper andra. Jag känner mina vänners sorger, jag delar deras glädje och jag finns alltid där i vått och i torrt. Och min familj ska vi inte ens prata om. Jag oroar mig jämt för dom. Så fort jag har hört om någon bilolycka måste jag få tag i Dennis. Kan ringa han tusen gånger bara för att få höra att han lever. Jag har paniktankar hela tiden att någon kommer ta mina barn eller att dom skulle få för sig att springa ut på vägen och bli överkörda etc…  Planering är a och o vad ska barnen ha med till förskolan, är tvätten tvättat, har jag handlat alla mat. Mår Dennis bra? Han behöver nog träna bästa att skicka iväg han till gymmet. Då kan jag passa på att städa så det blir ordning här hemma.                SEN kanske jag hinner med mig själv och springa allt vad jag har på ett löpband så kanske jag hinner gå ner några kilo. Så kanske om jag har riktigt tur inte folk ser på mig med den äckliga blicken att jag inte är önskvärd eller tillräcklig.

Haha… Jag tror att vi är många som känner igen oss i dessa tankar som ständigt kretsar om kring inne våra huvuden. Men den dagen jag blev sjukskriven och satt där på soffan och kände mig så värdelös som människa bestämde jag mig för att en förändring behövdes göras och det behövs göras NU!

Jag vägrade att bara sitta ner och ta det lugnt och vänta på att det skulle bli bättre. Även om jag fick ta en del smällar på vägen p.g.a  min envishet så lärde jag mig iallafall något ifrån dom och lär mig fortfarande ifrån det än idag.  Jag tror på fullaste allvar att om  jag inte hade varit så envis, så hade jag inte mått så bra som jag mår just nu.

Min fina vän Sabina kom till mig någon vecka efter mitt breakdown på jobbet. Hon hade blivit rekommenderad en dagskurs som hon tyckte vi skulle gå på. En av hennes närmast vänner hade precis gått  kursen och hon hade fått en helt ny syn på livet. Hon hade blivit mer tacksam och blivit supertaggad på att leva livet fullt ut. Det lät lite märkligt tyckte jag men lättövertalad som jag är sa  jag  ju självklart :     – JA! Kan ju inte bli värre än vad jag redan mår.

Det var då jag för första gången fick träffa Micke. Fantastiska Micke som jag är så tacksam för att ha träffat. Han höll i denna kurs – Från huvud till hjärta.  Men denna kurs vill jag ägna ett helt inlägg åt, för det går inte skriva om i några få rader. Om vad som han gjorde för mig.

Jag bestämde mig också för att jag behövde prata med en psykolog. Jag fick ett bokat möte, relativt snabbt. Henrik som min psykolog heter träffar jag fortfarande minst en gång i månaden.

Jag kände att endast en psykolog  inte kunde hjälpa mig så jag tog hjälp av fantastiska Karin på yogasoulmate.se som jobbar livscoach. Hon kom in i mitt liv och gav mig styrka och mod till att kunna göra denna förändring som jag har gjort, relativt snabbt om jag får säga det själv. Hon tog även med mig på en yogaresa den helgen som förändrade allt!! (Som också kommer behövas ett helt inlägg om.)

Men Karin och Micke, Jag är er evigt tacksamma för det ni har gjort för mig de senast månaderna

                           

 

Sen tror jag att Yogan som jag alltid haft i min närhet. Haft en stor betydelse till att jag står på benen redan nu och känner mig stark igen. Att kunna landa på mattan och känna in hela sin kropp och kunna slappna av har varit så skönt när man känner att hjärnan är i hög varav. Jag har också jobbat jättemycket med meditation vilket varit en utmaning eftersom jag har svårt för att sitta still, men så otroligt nyttigt.  Att få yoga och meditera har haft en stor påverkan på mig att kunna känna hur jag mår och lära känna min egen kropp och knopp. Är så viktigt och att få en stund till att faktiskt ANDAS!