Adventsyogan.

Nu har jag hållit i mina två pröva på klasser 1 resp. 2 advent.  Det har varit helt magiskt. Jag älskar verkligen att leda andra på deras yoga väg. Att få se dom utvecklas från gång till gång man möter dem. sen att se dom förstå vad yogan faktiskt gör för en. Att den kan ge sig själv den stunden minst 1 gång i veckan och lära känna din egen kropp och känna efter hur mår du på din insida. Jag tror inte det är många som förstår sig på yogan om man aldrig har varit på en yoga klass vilket är givet. Men ibland behöver man utmana sig själv. Och om inte du vet hur du mår på din insida hur ska du då kunna förebygga ditt mående inifrån.

 

Sen att efter varje yogaklass som man håller att se folk lägga det där leendet på deras läppar efteråt och att få se att axlarna har sjunkit ner och se deras lite mer rogivande ut och lugnt har lagt sig.

Det är därför jag håller i mina klasser.

Nu ska jag bara ta och bestämma mig för hur jag vill ha upplägget för 2020 så ska jag maila ut till alla ni fantastiska människor som har anmält sig och sen kommer informationen komma ut till er andra som också är intresserade. Så stay tone… 😉

Lämna kommentar Dela inlägget:

No more Fucks to give – Mia Skäringer

 

För några veckor sen var jag och Dennis på Mia Skäringers show i Jönköping.

Vilken fantastisk människa hon är!

Hur kan man lyckas att få ett så allvarligt ämne både humoristiskt och djupt på en och samma gång, är jag så sjukt impad över Mia.

I hennes show- No More Fucks To Give lyfter hon frågor som exempelvis hur olika  kvinnor och män behandlas för sina handlingar som exempelvis i denna handling.

En manlig känd skådespelar  är ute på krogen och super både skallen i bitar och kanske dra några linor eller testa något annat ur den stora gottepåsen. Hans kvinna är självklart hemma med barnen. När mannen väl behagar att komma hem, har säkert hans fru sett till att han både kommer få sova gott och kanske till och med förberett ett glas med resorb för att han inte ska bli allt för dålig dagen därpå. Skulle det mot all förmågan bli en löpsedel om detta dagen efter och sprida sig som en löpeld på sociala medier och de verses olika tidningsbolag.

Skulle detta då skada hans karriär?

Nej då,  han hade bara kunnat rycka på axlarna med ett:

– Ässsssch, ni vet hur det är ibland. Man behöver kunna lätta på trycket.

Sen hade det inte varit mer med detta. Jobben skulle bokas på som vanligt. Män är ju ändå alltid män.

Men hur skulle det var om en kvinna skulle göra exakt likadant. Tror ni hennes man hade varit lika stöttande till att ta hand om barnen. Fixa med allt roddandet när hon kom hem och sen vara lika glad och tacksam dagen efter.

Nääääe, skulle inte tror det. Sen om det skulle bli stora rubriker om Kvinnan i media, så skulle hon kunna vinka sitt jobb ajöss på en gång.

“Hon är ju alldeles för labil, super skallen i bitar och testar diverse narkotika. Ingen man kan lita på.”

HUR kan vi år 2019 fortfarnde dalta med mannen och sätta han på en pedestal medan en kvinna inte får vara någon annan än den duktig liten tjej för att kunna ta sig någonstans i samhället. Blir såååå frustrerad över detta!!

(Sen att supa skallen i bitar och testa olika narkotika är ju självfallet ingenting jag står bakom, vill bara poängtera detta.)

Sen var det självklart massa andra exempel hon tog upp också, men man behöver vara där och verkligen se den. Nu gjorde hon sin sista show här för någon vecka sen. Men jag hoppas verkligen på en ny uppsättning från Mia snart igen. För jag kommer definitivt se hennes kommande shower framöver.

Dennis ger den också gott betyg så har du en riktigt bra man som står upp för oss kvinnor så håll ögonen öppna för om den kommer på video eller om hon sätter upp en ny show.

 

 

 

 

Efteråt tog vi oss bara till hotellet. Såg det sista säsongsavsnittet av älska mig sen stendäckade vi och sov hela 7 h utan att bli väckt en enda gång. Det är lyx lyx lyx det för småbarnsföräldrar som oss.

Hotellfrukosten var magiskt, fast jag tror att dom hade kunnat egentligen serverat vad som helst. Att bara få ta sin smörgås och Kaffe i lugn och ro. Är sååå LYXIGT!  Jag tror vi satt nästa 45 min och bara njöt. Jag älskar verkligen att bara få var med Dennis.  Där vi bara får vara oss själva en stund.

Vi avslutade dagen innan vi åkte hem med lite shopping på stan, lååååååååååååång lunch. En snabbis in till Ikea för att fylla på ljusförrådet samt lite nya huvudkuddar behövdes inhandlas och bytas ut här hemma.

Hur ofta köper ni nya Kuddar och Täcke?

Kuddar köper jag nog nya vartannat år iallafall täcke kanske var 5 år. Men investerade faktiskt nu i kuddskydd , så man kan hålla kudden fräschare längre.

Vi hade helt enkelt en urmysig och lyxig övernattning i Jönköping. <3

Men det bästa med sådana här tripper är ju att komma hem. Till sina små urgulliga kiddos, och bara puss och kramas.

Det är verkligen så viktigt att få ladda sina batterier och bara få vara VI en stund. För Kärleken till varandra är aldrig något man kan ta föregivit. Utan någonting man måste vårda och arbeta för att den ska hållas vid liv. <3

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Yoga Karin – yogasoulmate.se

Karin, jag vet knappt vart jag ska börja för att tacka henne. Hon har varit en så stor del i varför jag är där jag är just nu. Att ha någon som vågade hålla om mig när det kändes som allting rasade rusade runt mig. Sen hålla mig i handen genom min förändring och sen tro på mig och lyfta upp mig och ge mig det modet som jag behövde. Det är det nog inte många som skulle klara av.

Detta låter ju hel flummigt, jag vet. Ni ska få en bättre förklaring. Jag lovar.

Karin, var min chef för massa år sen när jag jobbade i en möbelbutik. Men då träffade jag endast Karin några få gånger. Då Karin var mer och mer sällan i just i min butik. Då hon själv inte mådde så bra, men det är inte min historia och berätta. Om varför det var som det var just då…

Men dom få gångerna Karin var inne försökte jag vara henne nära. Eftersom redan då kände jag av hennes energi.  En energi av närvaro, en energi av vänlighet och styrka och mod. Vilket skulle visa sig långt där efter, att det är precis den hon är.

Jag slutade jobba ett tag senare för möbelbutiken och kom och yogade för Karin någon gång då och då. Gick även en yin yoga kurs hos henne samt utbildade mig till yin yoga instruktör hos just henne. På hennes klasser faller man verkligen ner i en trans och jag kunde verkligen slappna av och lyssnade på min kropp och gjorde precis som den ville.  Hon är verkligen så duktigt på det hon gör och jag ville bli precis som hon.

När jag väl här i höstas mådde som jag mådde sökte jag upp Karin för att få en coaching samtal. Väl där i hennes mysiga lokal, ingosade i en fåtölj med en varm kopp te. Fick hon mig att förstå att drömmar är inte bara till för att dröm utan för att förverkliga. Det handlar bara om att man måste våga ta klivet och tror på sig själv. Resten kommer eftersom… Där och då visste jag inte vilken dröm jag skulle följa men den klarnade mer och mer med tiden.

Hon erbjöd mig att jag fick följa med henne på sitt yogaevent på Öland den helgen. Jag nappade direkt och den helgen åkte jag med på en magisk resa. Som fick mig att förstå så mycket insikter om mig själv. Jag är så tacksam att jag fick följa med denna helgen. Det är en resa som kommer betyda så mycket för mig. Kommer skriva mer om detta i nästa inlägg. Denna helg det var precis det jag behövde just då. Och att Karin erbjöd mig att följa med förde oss också närmare.

Efter någon månad senare visste jag precis vad jag skulle göra. Karin tog emot mig med öppna armar och jag vågade följa min dröm om är att få vara yogalärare på en yogastudio och driva mitt egna bolag. Där jag nu har mitt andra klass just denna  kommande helg.

Är så otroligt tacksam för allt du har gjort och gör på mig. Det betyder så mycket att du tror på mig. Vet att jag kanske inte har sagt det rakt ut men jag tror du vet det.

DU är min förebild, Karin. Du är så otroligt stark, modig och generös. Jag vill och kommer att eftersträva att bli precis som dig. Tack för att jag få vara en del av ditt yogasoulmates team.

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Från Huvudet till hjärtat -Michael Hokkinen

Denna morgonen som Sabina hämtade mig. Hade jag ingen aning om vad som väntade. Jag var nervös, fast visste inte riktigt på vad.

Vi var  totalt 7 st med Michel. Både kvinnor och män, alla med helt olika bakgrund. Jag tror ingen hade någon aning om vad som skulle hända.

Om ni tror att ni kommer få hela upplägget om vad som händer när man träffar Micheal. Kommer ni bli besvikna, för man måste var där för att uppleva det. Jag kommer att ge er en länk nedan hur ni kontaktar honom.  Men jag kommer att berätta min känsla och vad det har gjort för mig så gott jag kan.

Vi började kursen med att sitta på varsin stol Michael berättade lite om sig själv och hans spännande resa till där han är idag . Hans resor han har gjort världen över för att få den kunskapen som han har . Vi fick var sitt block i knät och en penna där vi skulle föra anteckningar under dagen.  Dessa anteckningar har varit jätteviktiga för mig efteråt för att blicka bakåt och förstå varför jag beter mig som jag gör.

När vi ställe oss upp första gången Michael drog upp musiken och vi hoppade och dansade, tänkte jag han är galen vad håller vi på med. Men när man ser inverkan på, vad en sådan liten sak kan göra för att få tillbaka fokuset och vakna till liv igen. Göra jag det nu i princip varje dag  här hemma.

Vi gjorde olika övningar som fick dig att släppa allt som håller en kvar i ditt huvud. Där dina rädslor finns och hindrar dig till att lyssna på vad du egentligen vill. Vad ditt hjärta egentligen vill säga dig.

Jag hittade saker som var så djupt ingrävda i mig att jag hade glömt/tryckt undan att jag blev rädd. Saker som fick mig att slå undan mina ben och bryta ihop. Saker som jag fick kämpa mig igenom för att få fram. Det mitt hjärta ville att jag skulle lyfta. Var enda en av oss sprängde väggen som höll upp en fasad som egentligen inte ska existera. Detta var så häftigt! Att även få se dom andras resa som dom gjorde denna dagen fick mig att inse att detta är på riktigt.

En deltagare gjorde ett avstamp i mitt hjärta och tänker på henne ofta. Det var en tjej som gjorde en sådan resa och jag är så stolt över henne. Hon var så instängd när vi började hon kunde knappt presentera sig. Men efter alla övningar och tragglade med Michael. Släpptes hon fri, precis som den vackraste fjäril. Hon var instängd i sin puppa och genom så hårt arbete kläcktes puppan och hon var fri! Hennes hud fick färg från grå och bleck till gyllene och rosen kinder. Hon log igen och man kunde känna hennes lycka i hela rummet. Hon  är den största krigare jag någonsin möte. Jag är så jäkla stolt över henne. WOW!

Sabina, som tog med mig den dagen. Är mig nu ännu närmare och är en av dem personerna som jag vet att jag kan lita på till 110% för jag har sett henne rakt igenom och hon är en av det tuffaste och coolaste människorna jag känner.  Hon är en POWERWOMEN! Sabina jag är så tacksam för att du intalade mig att följa med dig på denna kurs.

Vad gjorde då denna kurs för mig?

Det är svårt att sätta ord på men jag ska göra mitt bästa. Den har gjort så jag kan förstå varför jag gör som jag gör i vissa situationer utan att jag själv förstått mig på varför. Jag kunde efter denna kurs uppskatta den lilla och vara tacksam för det jag faktiskt har. Den fick mig att inse att jag har alla byggstenar till vad jag vill göra med MITT liv och ingen annans behöver lägga sig i. Den fick mig att vara stark och se på denna sjukskrivning,  som att den hade en mening. En mening med att jag behövde landa och lyfta blicken över vatten ytan och se långt bortom horisonten.  Att kunna bryta ihop är inte en svaghet. Det är en enorm styrka. Det handlar bara om vad man gör med den efteråt. Stannar upp och tycker synd om dig eller sträcker på dig och blickar framåt?

Jag har valt det sist nämnda. Och jag håller mitt huvud så högt jag bara kan och jag jobbar hårt med mina brister men väljer att jobba MED mina bister och inte emot dem.

Okej, Nu undrar i säkert vad fasen man gör på denna kurs. Men ….. I  do not gone kiss and tell! You have to be there.

Om du är det modigaste du någonsin kan var och vågar och vill möta ditt riktiga jag. Kontakta Michael så kommer han leda dig  hela vägen.

Från Huvud till hjärta med Michael Hokkinen

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

En lång resa tillbaka….

Detta var i början av september i år allt detta hände som jag skrivit om i mina tidigare inlägg.

Det känns så overklig när jag suttit och skrivit mina inlägg samtidigt som det har varit skönt att få skriva av sig. Att jag verkligen varit med om allt detta. Men med en långa historia bakom mig med 6 tuffa år  till och från. Med bl.a. två tuffa graviditeter , Ilse som fick flera epilepsi anfall från ingenstans m.m  (Något som jag kanske kan dela med mig om lite längre fram.)

Så efter att nu varit hemma i mer än 2 månader kan jag ändå vara tacksam att detta hände mig. Vilket är helt sjuk att säga efter allt detta jag har delgett er med mina tidigare inlägg. Men jag har verkligen känt att jag har växt som person och jag har fått tid att reflektera om vem jag är och vad jag mår bra av.

Jag visste nog aldrig själv hur allvarligt det var, innan jag träffade min läkare första gången. Hon tog mig på mer allvar än vad jag själv gjorde och sjukskrev mig en hel månad på en gång. Jag var i chock när hon sa det till mig. Jag vet att jag landade hemma i soffan och lät det sjunka in.

En hel månad ska jag var hemma!!  Jag själv hade trott att jag behövde 1 eller kanske 2 veckor att hantera detta. Men nu i efterhand inser jag hur oerhört naiv jag kan vara.

En av mina bästa vänner hade redan ruskat runt mig och sagt att just detta skulle hända men jag trodde inte på henne. Inte skulle väl jag a k a Superwomen, fall så lätt. Det är ju bara svaga människor som inte har ett ordentligt pannben som går in i den berömda väggen. Men gud så fel jag hade det är ju precis tvärtom. Dom människorna som går in i väggen är dom som är engagerade. Det är dom människorna som bryr sig så mycket att dom är villiga att även bära andras börda på sina axlar. Men nu hade detta drabbat mig av alla personer. Varför? Hur är det möjligt? Men om ni känner mig vet ni att jag mer än gärna hjälper andra. Jag känner mina vänners sorger, jag delar deras glädje och jag finns alltid där i vått och i torrt. Och min familj ska vi inte ens prata om. Jag oroar mig jämt för dom. Så fort jag har hört om någon bilolycka måste jag få tag i Dennis. Kan ringa han tusen gånger bara för att få höra att han lever. Jag har paniktankar hela tiden att någon kommer ta mina barn eller att dom skulle få för sig att springa ut på vägen och bli överkörda etc…  Planering är a och o vad ska barnen ha med till förskolan, är tvätten tvättat, har jag handlat alla mat. Mår Dennis bra? Han behöver nog träna bästa att skicka iväg han till gymmet. Då kan jag passa på att städa så det blir ordning här hemma.                SEN kanske jag hinner med mig själv och springa allt vad jag har på ett löpband så kanske jag hinner gå ner några kilo. Så kanske om jag har riktigt tur inte folk ser på mig med den äckliga blicken att jag inte är önskvärd eller tillräcklig.

Haha… Jag tror att vi är många som känner igen oss i dessa tankar som ständigt kretsar om kring inne våra huvuden. Men den dagen jag blev sjukskriven och satt där på soffan och kände mig så värdelös som människa bestämde jag mig för att en förändring behövdes göras och det behövs göras NU!

Jag vägrade att bara sitta ner och ta det lugnt och vänta på att det skulle bli bättre. Även om jag fick ta en del smällar på vägen p.g.a  min envishet så lärde jag mig iallafall något ifrån dom och lär mig fortfarande ifrån det än idag.  Jag tror på fullaste allvar att om  jag inte hade varit så envis, så hade jag inte mått så bra som jag mår just nu.

Min fina vän Sabina kom till mig någon vecka efter mitt breakdown på jobbet. Hon hade blivit rekommenderad en dagskurs som hon tyckte vi skulle gå på. En av hennes närmast vänner hade precis gått  kursen och hon hade fått en helt ny syn på livet. Hon hade blivit mer tacksam och blivit supertaggad på att leva livet fullt ut. Det lät lite märkligt tyckte jag men lättövertalad som jag är sa  jag  ju självklart :     – JA! Kan ju inte bli värre än vad jag redan mår.

Det var då jag för första gången fick träffa Micke. Fantastiska Micke som jag är så tacksam för att ha träffat. Han höll i denna kurs – Från huvud till hjärta.  Men denna kurs vill jag ägna ett helt inlägg åt, för det går inte skriva om i några få rader. Om vad som han gjorde för mig.

Jag bestämde mig också för att jag behövde prata med en psykolog. Jag fick ett bokat möte, relativt snabbt. Henrik som min psykolog heter träffar jag fortfarande minst en gång i månaden.

Jag kände att endast en psykolog  inte kunde hjälpa mig så jag tog hjälp av fantastiska Karin på yogasoulmate.se som jobbar livscoach. Hon kom in i mitt liv och gav mig styrka och mod till att kunna göra denna förändring som jag har gjort, relativt snabbt om jag får säga det själv. Hon tog även med mig på en yogaresa den helgen som förändrade allt!! (Som också kommer behövas ett helt inlägg om.)

Men Karin och Micke, Jag är er evigt tacksamma för det ni har gjort för mig de senast månaderna

                           

 

Sen tror jag att Yogan som jag alltid haft i min närhet. Haft en stor betydelse till att jag står på benen redan nu och känner mig stark igen. Att kunna landa på mattan och känna in hela sin kropp och kunna slappna av har varit så skönt när man känner att hjärnan är i hög varav. Jag har också jobbat jättemycket med meditation vilket varit en utmaning eftersom jag har svårt för att sitta still, men så otroligt nyttigt.  Att få yoga och meditera har haft en stor påverkan på mig att kunna känna hur jag mår och lära känna min egen kropp och knopp. Är så viktigt och att få en stund till att faktiskt ANDAS!

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Panikångest andra vända.

Torsdagen vaknade jag upp helt i vanlig ordning. Jag tog på mig mina framtagna yogakläder som jag hade lagt fram dagen innan och gick ner tände lite ljus och startade min morgon med lite morgonyoga.  Men känslan av sorg var så tung just denna dag att den stora klumpen i brösten gjorde det svårt att andas. Mina tårkanaler vätskade sig gång på gång. Min koncentration var svår att hitta. Jag fick helt enkelt backa och lyssna på vad min kropp ville säga. Jag satte mig bekvämt på mattan och började istället meditera. Stora tårar rann längst mina kinder och jag kunde inte hejda mig.

Efter att ha torkat tårarna gick jag upp igen, där resterande familj höll på att vakna upp. Jag kramade Dennis hårt när jag såg han komma upp kravlande från sängen med håret åt alla håll. Jag höll tillbaka tårarna så gott jag kunde. Pussade på barnen och stängde sedan in mig på toaletten för att hitta andrum och låta någon enstaka tår falla men inte mer än så. Jag behöver vara stark nu.

När jag var klar. Var det dags att säga hejdå i dörren till Dennis och barnen för att sedan hoppa på cykeln till jobbet.

Men jag kunden inte! Jag kunde inte säga hejdå. Det kändes som jag aldrig mer skulle få se dom. Det bara brast för mig. Jag kastade mig i Sveas famn och stortjöt. Nu fanns det ingen kraft kvar hos mig att hålla tillbaka. Svea började gråta och Ilse med. Där stod vi i våran lilla hall och grät alla tre. Dennis tittade på mig med stora ögon och bara skakade på huvudet. Vad faan händer?

Ingenting kunde få mina tårar att sluta rinna. Jag kände mig helt hjälplöst och som om dom här 3 människorna som jag älskar mest på hela jorden kommer att lämnar mig nu och skulle aldrig mer komma tillbaka. Klumpen i brösten blev större och större. Jag fick hejda mig. Dennis fick ta barnen stoppa dom i bilen. Han kollade till mig igen innan han åkte men jag försökte hålla inne allt igen så han kunde åka iväg med barnen. – Det är lugnt du kan åka. sa jag

-Är det verkligen säkert frågade Dennis igen.  Jag nickade och han åkte iväg. Egentligen ville jag bara sagt, stanna hos mig lämna mig inte! Jag vet inte vad som händer med mig just nu, men det gör så jävla ont just nu att jag bara vill vara i dina armar och stanna där.

Men jag log det bredaste leendet jag kunde och gav skenet om att allt var okej. Så han åkte och lämnade mig där ensam.

Direkt efter att jag sett bilen åka fick jag lägga mig på golvet och hulka efter luft. Tårna sprutade och där låg jag och kippade efter andan. Jag vet att jag la allt mitt fokus på just mitt andetag, jag gjorde riktigt djupa yoga andningar. Precis sådana som jag gjorde på bussen (i mitt första inlägg) och efter en stund släppte det och allt kändes lite lättare igen. Trycket i bröstet blev lättare och jag kunde ta mig upp och åka iväg.

Jag tog mig till jobbet, jag var först på plats vilket jag brukar var varje morgon. Men denna morgon när jag satte mig vi skrivbordet kände jag mig så ensam som om det inte fanns någon vid min sida. När min första kollega anlände tittade hon bara på mig och frågade hur jag mådde. Jag bara bröt ihop igen. Tårarna sprutade det var som någon hade vridit på en kran. Hon höll om mig och efter en stund kunde jag släppa allt och gå tillbaka till det vanliga.

När sen min underbara vän och kollega Ullis dök upp på jobbet kände jag att jag behövde prata.

Vi gick iväg och jag bröt ihop igen, denna gång i hennes famn. Hon höll mig hårt och vi pratade länge. Då hon själv varit utbränd en längre tid själv några år tidigare. Hade hon kunnat anat långt innan och sett ett mönster hos mig och påmint mig lite då och då om att jag måste tagga ner. Men jag hade bara skrattat och verkligen trot att jag hade sten koll på läget,

Hon hjälpte mig att lyfta hur jag egentligen mådde till en ännu en fantastisk kollega som har befogenheter att kunna hjälpa till på bolaget och en lösning skulle tas fram.Dom tyckte jag skulle gå hem men jag kände att jag inte kunde lämna mina stackars kollegor då vi var underbemannade just idag. Sen hade jag massage efter lunch så då kanske det skulle bli bättre.

När det var dags för massage sprang jag ner till vår massör Jessica och det räcker bara med en blick från henne. Men, hur mår du egentligen, Malin? Och då var det igång igen, som en kran sprutade tårarna igen. Så mycket massage blev det inte utan Jessica satt mest och höll om mig och tröstade mig. Hon försökte att få mig att gå hem men det var ju bara några timmar kvar på dagen.  Jag höll ut. Låste in mig vid min datorn hörlurar på med så hög musik att jag knappt hörde vad jag själv tänkte.

När jag kom hem stupade jag i säng och klev inte upp förrän sent på fredag eftermiddag helt slut var jag i hela kroppen.

Detta var starten för min sjukskrivning………………….

utmattning, stress, sömnsvårigheter samt en depression blev min bedömning när jag väl träffade läkaren.

 

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget:

 

Panikångestattack, vad är det egentligen?

Vad är då egentligen en panikångest attack?

Jag gör en googling så får vi se vad jag får fram.

Panikångestattack – när ångesten kommer plötsligt

Stark ångest som kommer plötsligt kallas för panikattack. En panikattack känns mycket tydligt i kroppen. Du kan bli yr, och det kan kännas som att du ska svimma. När det känns så starkt i kroppen kan du tro att du är sjuk, till exempel att du har fått ett fel på hjärtat. Du kan känna overklighetskänslor eller rädsla för att dö.

En panikattack kommer ofta oväntat, när du inte är förberedd. Det är inte ovanligt att få en panikattack till exempel när du vilar eller slappnar av. Att få en panikattack känns mycket skrämmande. Men det är inte farligt, och panikattacken går över av sig själv.

Har du återkommande panikattacker under en längre period och är rädd för att få dessa attacker kan du ha det som kallas paniksyndrom. Det finns behandling som hjälper mot paniksyndrom.

Vad är ångest och vad beror den på?

Ångest är reaktioner från nervsystemet som inte går att styra. Det är obehagligt och skrämmande att ha ångest, men det är inte farligt. Oftast går ångesten över av sig själv på några minuter. De flesta människor upplever ångest då och då. En del har stark ångest som kommer tillbaka ofta, eller håller i sig länge. Ju mer du undviker din ångest, desto mer kan den påverka dig.

Varför får jag ångest?

Ångest är inte ett tecken på att det är något fel på dig. Det är en naturlig reaktion på att någonting skrämmer dig.

Symtomen du upplever beror på att hjärnan skickar signaler till kroppen. Kroppen gör sig redo att hantera situationen genom att öka mängden stresshormoner i blodet. Musklerna blir spända och du får snabbare puls och andning.

Syftet med ångest är egentligen överlevnad. Ångesten ger dig extra energi, så att du skulle kunna springa snabbt och försvara dig eller fly undan ett hot. Det är den extra energin som du upplever som ångest.

Källa: 1177.se

När man läst igenom dessa rader så kan man förstå att det var just detta som hände mig. Inte konstigt heller när jag gjorde som jag gjorde, att kroppen reagerar. Detta var vad kroppen ville säga till mig hela tiden. Efter detta enorma stress påslag ville den bara stänga av och vila.

Men eftersom jag vägrade ge kroppen det. Fick den göra som den gjorde vid gaten på flygplatsen och bara stänga av i och med att jag svimmade och var tvungen att vila en kort stund efter.

Det var därför jag mådde så mycket bättre efter den lilla korta vilan.

Här tänker ni säkert att jag lyssnade på alla mina varnings signaler som kroppen gett mig, men det är klart jag inte gjorde. Jag hade fullt upp precis som vanligt.

Jag tryckte undan problem när vi stod på parkeringen på flygplatsen och skulle betala ut oss från parkeringen. Jag mindes inte min kod till mitt bankomatkort, hade inte en aning om vad min kod var. Jag visste inte ens vilken siffra den började med. Vet att jag tänkte för mig själv. Jaja, det är väl inte konstigt jag är väl trött bara.

När vi äntligen kom hem och fått sovit efter att varit vaken hela natten. Mindes jag fortfarande inte koderna. Men intalade bara mig själv, att nu inbillar jag mig bara. La detta problem åt sidan och vägrade plocka fram det och bearbeta det som hade hänt och höll på att hända.

Dagen efter vi hade landa var jag hemma med båda barnen då det var planeringsdag på förskolan. Jag tyckte det var underligt att jag kände mig helt tömd på energi och kände en sorg inom mig. Men tryckte bort det och fortsatte som vanligt.

När tisdagen och Onsdagen hade gott och jag fortfarnde kände detta. Tyckte jag att detta var oerhört märkligt. Jag som är en person med SÅ mycket energi och är nästintill glad varenda dag. Jag ville ingenting hellre än att skynda mig hem så jag kunde var med min familj. Jag ville låsa dörren och inte släppa in någon annan. Det jag helst ville, var att stänga in dom i det minsta rummet i huset så vi kunde vara nära, nära. Bara jag och min älskade lilla familj.

På torsdag morgon fallerade allt………………………

 

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Spring för ditt liv…. Del 3 av 3

Jag vänder mig inte om jag bara springer. Jag springer så fort jag kan. Skriker ut när jag springer för att få folk att flytta på sig. MOVE AWAY……I have to come through!!

Jag tittar ner på mina fötter. Jag springer allt vad jag har i ett par Birkenstock tofflor…… Jag har en jumpsuit på mig i bomull och min midjeväska runt halsen över axeln. Samtidigt som jag springer inser jag. Vad håller jag på med.?! Lämnade jag precis hela min familj i en buss på väg till flygplatsen som ligger 2 h bort. Jag har ingen aning om vart bussen är påväg. I min midjeväska ligger alla våra pass och biljetter hem. Jag måste lösa det här!

Det känns som jag springer flera kilometer och hotell vill aldrig dyka upp framför mig. Jag springer och springer. Jag känner mig som Usain Bolt.  Äntligen ser jag hotellet när jag väl kommit fram stannar jag upp,  lägger händerna på knäna och andas. Okej, andas. Nu är jag här. Vad gör jag nu?!  Svetten rinner längst hela min kropp. Jag går in i restaurangen där står den där dumma sulkyn och i den ligger snutten

Dennis ringer. Han får inte tag i Vlad. Jag går till receptionen och ber om hjälp om någon på hotellet kan hjälpa mig. Men får till svar. Oh, sorry mam you have to order a cab.

En Taxi, ja det blir ju svårt när jag inte ens vet vart jag ska.

Jag tar vagnen och springer till Vlad och deras hotellrum. Dom är där!!!

Vlad öppnar och ser på mig förvånat.

-Malin, what are you doing here?

Jag berättar om allt som hänt och ber om hjälp. Snälla Vlad kan du hjälpa mig.

Of course I will help you….

Vlad tar vagnen och springer före, jag försöker hinna med. Vi springer till deras hyrbil och hoppar in i den.

När jag sätter mig i bilen försöker jag lugna ner mig, mitt hjärta slår hårt i bröstet. Jag är så svettig det rinner om hela mig. Min jumpsuit som jag har på mig sitter klistrad runt min hud. Jag försöker att slå in koden på min telefon för att kunna ringa Dennis. Men min händer är blötta av svett och vill inte alls det jag vill. Jag försöker torka av händerna på mina kläder men dom är ju blöta av svett, så det hjälper inte.

Vlad drar ner rutan på bilen, vinden kyler mig. Han tittar på mig och skrattar.

-Malin, I feel like a Superhero.. Vi båda skrattar högt. Of course we are. We are f**king amazing right know.

Äntligen torkar mina händer så jag kan ringa Dennis. Han försöker få kontakt med busschauffören om vart vi kan möta upp dom. Men chauffören skriker bara något tillbaka som inte går att tyda. Dennis frågar dom som sitter närmast i bussen om någon av dom hörde vad han sa. Men ingen förstod vad busschauffören sa. Vi får lägga på och Dennis får försöka prat med busschauffören vid nästa stopp.

Jag och Vlad väljer att ta motorvägen för att vinna lite tid, innan vi svänger ner på huvudgatan. När vi kommit ner på huvudgatan ringer Dennis igen. Vi har ett hotell som vi ska mötas upp på som ligger längre fram på huvudgatan.

Jag knappar in det på Gps och dom är bara 10 min bort. Vi kör och kör, till slut ser vi bussen. Vi anländer 1 min efter dom har stannat. Vlad hjälper mig med vagnen. Jag ger honom en bamsekram och tackar han för allt och säger Hejdå en sista gång.  Han är verkligen en Superhjälte.

När jag kliver på bussen jublar de andra passagerarna ombord, nästan alla har varit engagerade i mitt galna upptåg. Jag var borta i ca 35 min vilket kändes som flera timmar.

Jag satte mig bredvid Ilse igen i bussen. Tittar på Dennis och ler. Han skakar på huvudet och ler.

-Du är galen.

Jag vet, otroligt impulsivt gjort men jag gjorde det.

I efterhand så kanske det rätta beslutet hade varit att lämna vagnen kvar på hotellet med snutten och bara insett att vi får köpa en ny snutte när vi kommer hem.

Men jag var så sjukt impad över mig själv. Jag var verkligen en superhero, som fixade snutten till min älskade dotter. Ilse är supernöjd och sitter med sin snutte i famnen. Svea sover. Nu är vi på väg hem.

Då från ingenstans kommer febern, illamående och svimning känslan. som jag skrev om i mitt första inlägg.

Det jag inte visst då och inte förrän flera veckor efter var detta min första panikångest attack…

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Stressnivån maxad. Del 2 av 3

För att förstå vad som egentligen hände på den där bussen behöver vi backa bakåt några timmar, till början av dagen.

Egentligen ännu längre bakåt men det får bli ett helt annat inlägg.

Men morgonen började med att vi vaknade upp allihop och gjorde oss i ordning för att äta frukost på hotellet. Sista dagen vi hade här i Grekland.

Jag kände mig lite stressad över att vi fortfarande inte fått beskedet från Hotellet om vi får behålla rummet över dagen, då våran Bussen inte skulle hämtar oss förrän 20 över 7 på kvällen. För mig kändes det väldigt viktigt att få ha kvar rummet. Så man kunde i lugn och ro få packa och göra sig i ordning innan man lämnade hotellet.

För herr filbunke i våran familj. AKA Dennis så var det väl ingenting att stressa upp över, allting löser sig. Vilket är han inställning till allt.

Jag låtsade som jag inte hörde honom. Jag ska bara behålla detta hotellrum!

Vi hade flera gånger tidigare i veckan försökt att få detta löst, så jag skulle slippa och oroa mig över detta. Men dom kunde inte ge oss några besked utan bara flyttat fram det en dag i taget.

Nu måste vi få besked! Jag gick fram till receptionen och bad dom kolla om vi kunde få behålla rummet. Men fortfarande inget besked…………… Min oro steg ännu mera och kände mig irriterad, kunde dom inte bara lösa detta.  Dom bad oss komma tillbaka efter vi hade ätit frukost. Jag kunde inte njuta alls av våran sista frukost på hotellet. Jag försökte men hade ett tryck över bröstet som gjorde det svårt att andas och att överhuvudtaget svälja. Jag ville bara kunna slappna av och njuta av våran sista dag här.

Efter frukosten hade dom ÄNTLIGEN löst det. Vi fick behålla rummet men självklart kunde man inte betala med kort. Så jag fick springa upp till hotellrummet. Tog med mig Sveson och sprang ut utanför hotellet, för att leta upp en ATM. Vi hittade en efter  en 10 min promenad. Vi tog ut pengarna och gick tillbaka till hotellet. Betalde, nu hade vi rummet kvar tills vi skulle åka hem. Sådan lättnad….  Nu kan vi njuta av våran sista dag här på hotellet.

Vi spenderade våran sista dag vid poolen ihop med våran nyfunna vänner från Tjeckien. Vi njöt, åt gott och utnyttjade våran all inclusive till max. (Då menar jag inte alkoholmässigt utan frukt och festade loss ordentligt på hotellets lunchbuffe´ )

Våran vänner från Tjeckien åkte iväg efter lunchen på en av deras utflykter så vi sa hejdå och kramades och sa att vi skulle hålla kontakten.

Svea var inte alls på humör efter att hennes vänner åkt iväg utan låg mest och tjurade i en solstol. När Ilse vaknade efter sin middagslur och också var på dåligt humör. Gav vi upp och gick till rummet tidigare än någon annan dag. Vi gav barnen våra telefoner så dom kunde spela och bara vila innan den långa resan hem.

Jag och Dennis la oss i sängen och försökte vila upp oss innan vi skulle packa klart och göra oss i ordning. Det dröjde inte många minuter innan Ilse kom in och rummet och var arg för att  min telefon inte fungerade längre.

Självklart hade hon låst den…….. Inte stängt av den utan LÅST den!  Så man behövde en PUK kod.

Min stressnivå gick upp igen.  *** också.. På något sätt kände jag i hela kropp att jag kommer behöva min telefon fungerande. (vilket kommer ha en STOR betydelse, vilket ni kommer förstå när ni läser vidare)  Så jag satt i en timme med mitt telekombolag och försökte lösa detta. Och tack gode gud efter många om och men löste jag detta. Hurrrra!

Nu var det bara att packa ihop lite snabbt, göra sig själv i ordning och barnen. Ner och äta och sen hoppa på bussen och åka hem.

Vi hade god tid på oss så vi kunde äta i lugn och ro. Vi njöt till och med av några extra desserter denna kväll.

Gick ut mot receptionen för att checka ut, klockan var strax innan 19.00.

Då möter vi den Tjeckiska familjen igen som har skyndat sig tillbaka från deras utflykt för att vinka hejdå. Båda barnen hade gråtit hela utflykten och vill bara hem för att säga hejdå till Svea och Ilse. Vi blev så glad. Svea stod och hoppa av glädje.

Vi checka de ut och ställde oss utanför för att invänta våran buss. När vi stod där och hade som trevligast kom Bussen. 10 min tidigare än avtalat. Busschauffören kom och skrek på oss att rappa på. Denna busschaufför var inte på sitt bästa humör. Vlad (pappan i den tjeckiska familjen) och Dennis bara våra väskor över vägen och ställde in dom i bagageutrymmet på bussen. Jag och barnen stod utanför med Catherine (mamman i den tjeckiska familjen). När busschauffören kommer tillbaka runt bussen, han tittar på oss och barnen och säger med en hög och väldigt otrevlig röst.

-No food in my bus, do you hear me, NO FOOD.

Svea står med ett äpple i handen som hon inte ens börjat äta på. Jag tar det och plockar ner i väskan. Vi kramas en sista gång med våra Tjeckiska vänner och kliver på bussen. Nu äntligen är vi på väg hem.

Vi är dom först på bussen vi åker i kanske 10-15 min med några få stopp.

Då både jag och Dennis ser en man som plockar in en sulky i bussen bagageutrymme. Vi tittar på varandra.

******* vi har glömt Ilse vagn på hotellets restaurang och i vagnen ligger Ilse älskade Elefantsnutte, som hon inte levet en dag utan sen hon föddes. Hon älskar denna Snutte, mer än något annan.

Jag tittar ut vi är fortfarande på huvudgatan där vårat hotell ligger några kilometer bort. Här har jag sprungit flera gånger denna veckan. Jag tittar på Dennis, jag fixar detta. Jag bestämmer mig för att springa tillbaka till hotellet och hämta vagnen. Utan att ens tänka på konsekvenserna ber jag Dennis försöka få tag i Vlad. Medans jag springer tillbaka till hotellet.

Jag lämnar bussen och springer mot hotellet…………..

 

Lämna kommentar (4 st) Dela inlägget:

 

Kommer jag överleva det här?! Del 1 av 3

Jag känner hur värmen stiger i kroppen, min andning är tung. Jag känner mig svimfärdig till och från. Värmen stiger i min kropp som en febertopp men vänder lika snabbt till en frossa.

Jag tittar på min dotter som sitter bredvid mig på bussen. Hon verkar inte bry sig utan kolla på sin padda och tycker livet är toppen att få åka buss.

Jag vrider på huvudet och titta på Dennis och Svea. Svea sover sen en stund tillbaka. Dennis tittar på mig med skräck i hans blick.

-Hur mår du, Malin? frågar han.

Jag skakar på huvudet. Jag mår inte alls bra. Jag måste byta plats, jag hoppar fram ett säte så jag hamnar bakom busschauffören. Det är säkert min åksjuka som spökar. En snäll kvinna bredvid mig ger mig en påse, ifall jag behöver spy, hon tycker jag ser bleck ut.

Här sitter jag i en buss mitt på Kreta i Grekland med hela min familj på väg till flygplatsen för att ta oss hem.. Jag mår så dåligt, jag pendlar mellan feber, svimningar och illamående.

Det är mörkt ut klockan kanske runt 20.00 och vi har kanske 1h- 1.5h tills vi är framme på flygplatsen.

Dennis klappar mig på kinden och säger:

-Jag har koll på barnen släpp allting och bara fokusera på dig nu.

Jag tar ett djupt andetag och börjar räkna min andetag, som jag gjort någon gång i en meditation tidigare.

1…………. 2…………..3……………..4………….5  och sen samma sak om och om igen.

Efter en stund känns det bättre. Jag kan le igen och vänder mig bakåt mot Dennis och ler. Nu kanske det vänder till det bättre.

Det går 5 min jag hinner få i mig lite vatten och så kommer den obehagliga känslan i kroppen, värmen stiger, illamående kommer känner mig svimfärdig.

Så här håller det på hela vägen fram till flygplatsen. Jag intalar mig själv att bara jag får kliva av denna bussen så blir det bättre.

När bussen väl stannar kastar jag mig först av bussen. Jag hade egentligen velat kasta mig på marken för att kyssa den av lycka, att jag är av denna jävla bussen.

Men det kan man ju inte gör.

Så jag säger till Dennis att ta barnen, jag fixar en vagn till väskorna. Tar våra väskor och kastar upp på vagnen. Drar ut Ilses vagn. Den där jävla vagnen som bara ställt till med problem.

Fäller ut den och sätter Ilse i den. Vi går mot incheckningen. Jag känner mig fortfarande lite rund under fötterna men vägra att inse att jag fortfarande mår dåligt. Vi ställer oss i kön. Jag tar Svea och springer på toa. När jag väl sitter på toa känner jag hur hur hela huvudet snurrar jag mår inget vidare.

Jag tar mig tillbaka till Dennis. Tar ett stadigt grepp om vagnen med våra väskor. Vänder mig till Dennis med tårfyllda ögon.

-Jag checkar in väskorna du tar ansvar för barnen.

Det går relativt fort att checka in väskorna. Ilses vagn ska man checka in på ett annat ställe, vi går dit. Vet att jag tänker för mig själv. Checka in vagnen, sen kan du bryta ihop.

Eftersom städerskan på vårat hotell har slängt våran påse som vi köpt till vagnen på Landvetter. Tänker jag bara det får kosta vad det vill bara jag får iväg de där jävla vagnen.

Jag frågar på plats om vi kan köpa en ny påse för att skydda vagnen men dom har ingen att erbjuda. Hon ger mig någon dryg förklaring att man behöver fixa sådant här innan man kommer hit. Hon har en otrolig otrevlig ton.

Min irritation är på topp då hon också håller på att krångla. Tills slut brister det jag orkar inte med.

-Just take the fucking stroller and put a tag on it and send it to fucking Sweden!

Hon tittar på mig förvånat och gör som hon blir tillsagd.

Jag springer före Dennis och barnen in på en toalett där jag hamna på knä och brister ut i tårar. Jag försöker spy men är helt tom. Hur faan ska jag komma med planet om jag mår såhär dåligt.

Jag kommer ut med stora röda ögon och försöker göra allt för att inte visa för barnen att jag inte mår bra. Jag får hålla mig i Dennis för att inte ramla ihop.

-Ta mig bara till gaten säger jag.

Vi går dit. Det är fullt med folk överallt. Finns inga platser. Nu orkar jag inte mer så lägger mig i ett hörn på golvet. Golvet är kallt det är så skönt mot mina varma kinder. Svea sätter sig bredvid mig och klappar och håller om mig. Allting snurrar och jag känner mig svagare än någonsin. Jag vill bara ge upp. Håller jag på att dö.? Jag vet att jag överväger flera gånger om att be Dennis ringa efter en ambulans. Han är framme hos mig flera gånger och checkar av mig. Men jag vill bara hem. Jag ska bara med det där planet hem.

Sen sker något underligt jag vet inte om jag svimmar men det svartnar framför mina ögon och jag försvinner en stund. Vet inte riktigt vad som händer, om jag kanske svimmade en kort stund. Det enda jag minns är hur det smäller till i huvudet. PANG!

När jag vaknar till igen. Känner jag mig oerhört trött. Jag tar mig upp på en bänk som blivit ledig och lägger mig där.

Planet är försenat 30 min vilket jag blir väldigt glad över. Jag säger till Dennis att jag behöver blunda och sova en stund. Hela kroppen bara vill stänga av. Jag somnar på några sekunder och sover i 20 min.

Dennis väcker mig strax innan vi får kliva på planet. Jag sätter mig upp och febern är borta, illamående är som bortblåst och jag känner mig pigg.

Det är precis som kroppen gjorde en ctrl-alt-delete och bara starta om.

Jag kliver på planet klockan är mitt i natten. Barnen är trötta och gnälliga. Men jag är så lycklig. Jag mår bra, jag kommer med planet. Jag får komma hemma…….

Barnen och Dennis sover på planet hem och flygresan går superbra. Jag roddar med barnen så Dennis får sova eftersom han ska köra hem när vi landar.

Jag vet att jag sitter på det nedsläckta planet fäller en tår av lycka. Jag klarade det. Jag överlevde.

 

Nu tänker ni säkert vad fasen hände? Det gjorde jag och Dennis också. Men i nästa inlägg kommer ni få mer förståelse.

 

 

Lämna kommentar (4 st) Dela inlägget: