Kommer jag överleva det här?! Del 1 av 3

Jag känner hur värmen stiger i kroppen, min andning är tung. Jag känner mig svimfärdig till och från. Värmen stiger i min kropp som en febertopp men vänder lika snabbt till en frossa.

Jag tittar på min dotter som sitter bredvid mig på bussen. Hon verkar inte bry sig utan kolla på sin padda och tycker livet är toppen att få åka buss.

Jag vrider på huvudet och titta på Dennis och Svea. Svea sover sen en stund tillbaka. Dennis tittar på mig med skräck i hans blick.

-Hur mår du, Malin? frågar han.

Jag skakar på huvudet. Jag mår inte alls bra. Jag måste byta plats, jag hoppar fram ett säte så jag hamnar bakom busschauffören. Det är säkert min åksjuka som spökar. En snäll kvinna bredvid mig ger mig en påse, ifall jag behöver spy, hon tycker jag ser bleck ut.

Här sitter jag i en buss mitt på Kreta i Grekland med hela min familj på väg till flygplatsen för att ta oss hem.. Jag mår så dåligt, jag pendlar mellan feber, svimningar och illamående.

Det är mörkt ut klockan kanske runt 20.00 och vi har kanske 1h- 1.5h tills vi är framme på flygplatsen.

Dennis klappar mig på kinden och säger:

-Jag har koll på barnen släpp allting och bara fokusera på dig nu.

Jag tar ett djupt andetag och börjar räkna min andetag, som jag gjort någon gång i en meditation tidigare.

1…………. 2…………..3……………..4………….5  och sen samma sak om och om igen.

Efter en stund känns det bättre. Jag kan le igen och vänder mig bakåt mot Dennis och ler. Nu kanske det vänder till det bättre.

Det går 5 min jag hinner få i mig lite vatten och så kommer den obehagliga känslan i kroppen, värmen stiger, illamående kommer känner mig svimfärdig.

Så här håller det på hela vägen fram till flygplatsen. Jag intalar mig själv att bara jag får kliva av denna bussen så blir det bättre.

När bussen väl stannar kastar jag mig först av bussen. Jag hade egentligen velat kasta mig på marken för att kyssa den av lycka, att jag är av denna jävla bussen.

Men det kan man ju inte gör.

Så jag säger till Dennis att ta barnen, jag fixar en vagn till väskorna. Tar våra väskor och kastar upp på vagnen. Drar ut Ilses vagn. Den där jävla vagnen som bara ställt till med problem.

Fäller ut den och sätter Ilse i den. Vi går mot incheckningen. Jag känner mig fortfarande lite rund under fötterna men vägra att inse att jag fortfarande mår dåligt. Vi ställer oss i kön. Jag tar Svea och springer på toa. När jag väl sitter på toa känner jag hur hur hela huvudet snurrar jag mår inget vidare.

Jag tar mig tillbaka till Dennis. Tar ett stadigt grepp om vagnen med våra väskor. Vänder mig till Dennis med tårfyllda ögon.

-Jag checkar in väskorna du tar ansvar för barnen.

Det går relativt fort att checka in väskorna. Ilses vagn ska man checka in på ett annat ställe, vi går dit. Vet att jag tänker för mig själv. Checka in vagnen, sen kan du bryta ihop.

Eftersom städerskan på vårat hotell har slängt våran påse som vi köpt till vagnen på Landvetter. Tänker jag bara det får kosta vad det vill bara jag får iväg de där jävla vagnen.

Jag frågar på plats om vi kan köpa en ny påse för att skydda vagnen men dom har ingen att erbjuda. Hon ger mig någon dryg förklaring att man behöver fixa sådant här innan man kommer hit. Hon har en otrolig otrevlig ton.

Min irritation är på topp då hon också håller på att krångla. Tills slut brister det jag orkar inte med.

-Just take the fucking stroller and put a tag on it and send it to fucking Sweden!

Hon tittar på mig förvånat och gör som hon blir tillsagd.

Jag springer före Dennis och barnen in på en toalett där jag hamna på knä och brister ut i tårar. Jag försöker spy men är helt tom. Hur faan ska jag komma med planet om jag mår såhär dåligt.

Jag kommer ut med stora röda ögon och försöker göra allt för att inte visa för barnen att jag inte mår bra. Jag får hålla mig i Dennis för att inte ramla ihop.

-Ta mig bara till gaten säger jag.

Vi går dit. Det är fullt med folk överallt. Finns inga platser. Nu orkar jag inte mer så lägger mig i ett hörn på golvet. Golvet är kallt det är så skönt mot mina varma kinder. Svea sätter sig bredvid mig och klappar och håller om mig. Allting snurrar och jag känner mig svagare än någonsin. Jag vill bara ge upp. Håller jag på att dö.? Jag vet att jag överväger flera gånger om att be Dennis ringa efter en ambulans. Han är framme hos mig flera gånger och checkar av mig. Men jag vill bara hem. Jag ska bara med det där planet hem.

Sen sker något underligt jag vet inte om jag svimmar men det svartnar framför mina ögon och jag försvinner en stund. Vet inte riktigt vad som händer, om jag kanske svimmade en kort stund. Det enda jag minns är hur det smäller till i huvudet. PANG!

När jag vaknar till igen. Känner jag mig oerhört trött. Jag tar mig upp på en bänk som blivit ledig och lägger mig där.

Planet är försenat 30 min vilket jag blir väldigt glad över. Jag säger till Dennis att jag behöver blunda och sova en stund. Hela kroppen bara vill stänga av. Jag somnar på några sekunder och sover i 20 min.

Dennis väcker mig strax innan vi får kliva på planet. Jag sätter mig upp och febern är borta, illamående är som bortblåst och jag känner mig pigg.

Det är precis som kroppen gjorde en ctrl-alt-delete och bara starta om.

Jag kliver på planet klockan är mitt i natten. Barnen är trötta och gnälliga. Men jag är så lycklig. Jag mår bra, jag kommer med planet. Jag får komma hemma…….

Barnen och Dennis sover på planet hem och flygresan går superbra. Jag roddar med barnen så Dennis får sova eftersom han ska köra hem när vi landar.

Jag vet att jag sitter på det nedsläckta planet fäller en tår av lycka. Jag klarade det. Jag överlevde.

 

Nu tänker ni säkert vad fasen hände? Det gjorde jag och Dennis också. Men i nästa inlägg kommer ni få mer förståelse.

 

 

 

4 kommentarer

    1. Tack ♡ Ja nu gäller det att lyssna på kroppen lite tidigare så det inte blir så här igen. Tack för omtanken. ♡♡

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *