För att förstå vad som egentligen hände på den där bussen behöver vi backa bakåt några timmar, till början av dagen.

Egentligen ännu längre bakåt men det får bli ett helt annat inlägg.

Men morgonen började med att vi vaknade upp allihop och gjorde oss i ordning för att äta frukost på hotellet. Sista dagen vi hade här i Grekland.

Jag kände mig lite stressad över att vi fortfarande inte fått beskedet från Hotellet om vi får behålla rummet över dagen, då våran Bussen inte skulle hämtar oss förrän 20 över 7 på kvällen. För mig kändes det väldigt viktigt att få ha kvar rummet. Så man kunde i lugn och ro få packa och göra sig i ordning innan man lämnade hotellet.

För herr filbunke i våran familj. AKA Dennis så var det väl ingenting att stressa upp över, allting löser sig. Vilket är han inställning till allt.

Jag låtsade som jag inte hörde honom. Jag ska bara behålla detta hotellrum!

Vi hade flera gånger tidigare i veckan försökt att få detta löst, så jag skulle slippa och oroa mig över detta. Men dom kunde inte ge oss några besked utan bara flyttat fram det en dag i taget.

Nu måste vi få besked! Jag gick fram till receptionen och bad dom kolla om vi kunde få behålla rummet. Men fortfarande inget besked…………… Min oro steg ännu mera och kände mig irriterad, kunde dom inte bara lösa detta.  Dom bad oss komma tillbaka efter vi hade ätit frukost. Jag kunde inte njuta alls av våran sista frukost på hotellet. Jag försökte men hade ett tryck över bröstet som gjorde det svårt att andas och att överhuvudtaget svälja. Jag ville bara kunna slappna av och njuta av våran sista dag här.

Efter frukosten hade dom ÄNTLIGEN löst det. Vi fick behålla rummet men självklart kunde man inte betala med kort. Så jag fick springa upp till hotellrummet. Tog med mig Sveson och sprang ut utanför hotellet, för att leta upp en ATM. Vi hittade en efter  en 10 min promenad. Vi tog ut pengarna och gick tillbaka till hotellet. Betalde, nu hade vi rummet kvar tills vi skulle åka hem. Sådan lättnad….  Nu kan vi njuta av våran sista dag här på hotellet.

Vi spenderade våran sista dag vid poolen ihop med våran nyfunna vänner från Tjeckien. Vi njöt, åt gott och utnyttjade våran all inclusive till max. (Då menar jag inte alkoholmässigt utan frukt och festade loss ordentligt på hotellets lunchbuffe´ )

Våran vänner från Tjeckien åkte iväg efter lunchen på en av deras utflykter så vi sa hejdå och kramades och sa att vi skulle hålla kontakten.

Svea var inte alls på humör efter att hennes vänner åkt iväg utan låg mest och tjurade i en solstol. När Ilse vaknade efter sin middagslur och också var på dåligt humör. Gav vi upp och gick till rummet tidigare än någon annan dag. Vi gav barnen våra telefoner så dom kunde spela och bara vila innan den långa resan hem.

Jag och Dennis la oss i sängen och försökte vila upp oss innan vi skulle packa klart och göra oss i ordning. Det dröjde inte många minuter innan Ilse kom in och rummet och var arg för att  min telefon inte fungerade längre.

Självklart hade hon låst den…….. Inte stängt av den utan LÅST den!  Så man behövde en PUK kod.

Min stressnivå gick upp igen.  *** också.. På något sätt kände jag i hela kropp att jag kommer behöva min telefon fungerande. (vilket kommer ha en STOR betydelse, vilket ni kommer förstå när ni läser vidare)  Så jag satt i en timme med mitt telekombolag och försökte lösa detta. Och tack gode gud efter många om och men löste jag detta. Hurrrra!

Nu var det bara att packa ihop lite snabbt, göra sig själv i ordning och barnen. Ner och äta och sen hoppa på bussen och åka hem.

Vi hade god tid på oss så vi kunde äta i lugn och ro. Vi njöt till och med av några extra desserter denna kväll.

Gick ut mot receptionen för att checka ut, klockan var strax innan 19.00.

Då möter vi den Tjeckiska familjen igen som har skyndat sig tillbaka från deras utflykt för att vinka hejdå. Båda barnen hade gråtit hela utflykten och vill bara hem för att säga hejdå till Svea och Ilse. Vi blev så glad. Svea stod och hoppa av glädje.

Vi checka de ut och ställde oss utanför för att invänta våran buss. När vi stod där och hade som trevligast kom Bussen. 10 min tidigare än avtalat. Busschauffören kom och skrek på oss att rappa på. Denna busschaufför var inte på sitt bästa humör. Vlad (pappan i den tjeckiska familjen) och Dennis bara våra väskor över vägen och ställde in dom i bagageutrymmet på bussen. Jag och barnen stod utanför med Catherine (mamman i den tjeckiska familjen). När busschauffören kommer tillbaka runt bussen, han tittar på oss och barnen och säger med en hög och väldigt otrevlig röst.

-No food in my bus, do you hear me, NO FOOD.

Svea står med ett äpple i handen som hon inte ens börjat äta på. Jag tar det och plockar ner i väskan. Vi kramas en sista gång med våra Tjeckiska vänner och kliver på bussen. Nu äntligen är vi på väg hem.

Vi är dom först på bussen vi åker i kanske 10-15 min med några få stopp.

Då både jag och Dennis ser en man som plockar in en sulky i bussen bagageutrymme. Vi tittar på varandra.

******* vi har glömt Ilse vagn på hotellets restaurang och i vagnen ligger Ilse älskade Elefantsnutte, som hon inte levet en dag utan sen hon föddes. Hon älskar denna Snutte, mer än något annan.

Jag tittar ut vi är fortfarande på huvudgatan där vårat hotell ligger några kilometer bort. Här har jag sprungit flera gånger denna veckan. Jag tittar på Dennis, jag fixar detta. Jag bestämmer mig för att springa tillbaka till hotellet och hämta vagnen. Utan att ens tänka på konsekvenserna ber jag Dennis försöka få tag i Vlad. Medans jag springer tillbaka till hotellet.

Jag lämnar bussen och springer mot hotellet…………..