Jag vänder mig inte om jag bara springer. Jag springer så fort jag kan. Skriker ut när jag springer för att få folk att flytta på sig. MOVE AWAY……I have to come through!!
Jag tittar ner på mina fötter. Jag springer allt vad jag har i ett par Birkenstock tofflor…… Jag har en jumpsuit på mig i bomull och min midjeväska runt halsen över axeln. Samtidigt som jag springer inser jag. Vad håller jag på med.?! Lämnade jag precis hela min familj i en buss på väg till flygplatsen som ligger 2 h bort. Jag har ingen aning om vart bussen är påväg. I min midjeväska ligger alla våra pass och biljetter hem. Jag måste lösa det här!
Det känns som jag springer flera kilometer och hotell vill aldrig dyka upp framför mig. Jag springer och springer. Jag känner mig som Usain Bolt. Äntligen ser jag hotellet när jag väl kommit fram stannar jag upp, lägger händerna på knäna och andas. Okej, andas. Nu är jag här. Vad gör jag nu?! Svetten rinner längst hela min kropp. Jag går in i restaurangen där står den där dumma sulkyn och i den ligger snutten
Dennis ringer. Han får inte tag i Vlad. Jag går till receptionen och ber om hjälp om någon på hotellet kan hjälpa mig. Men får till svar. Oh, sorry mam you have to order a cab.
En Taxi, ja det blir ju svårt när jag inte ens vet vart jag ska.
Jag tar vagnen och springer till Vlad och deras hotellrum. Dom är där!!!
Vlad öppnar och ser på mig förvånat.
-Malin, what are you doing here?
Jag berättar om allt som hänt och ber om hjälp. Snälla Vlad kan du hjälpa mig.
Of course I will help you….
Vlad tar vagnen och springer före, jag försöker hinna med. Vi springer till deras hyrbil och hoppar in i den.
När jag sätter mig i bilen försöker jag lugna ner mig, mitt hjärta slår hårt i bröstet. Jag är så svettig det rinner om hela mig. Min jumpsuit som jag har på mig sitter klistrad runt min hud. Jag försöker att slå in koden på min telefon för att kunna ringa Dennis. Men min händer är blötta av svett och vill inte alls det jag vill. Jag försöker torka av händerna på mina kläder men dom är ju blöta av svett, så det hjälper inte.
Vlad drar ner rutan på bilen, vinden kyler mig. Han tittar på mig och skrattar.
-Malin, I feel like a Superhero.. Vi båda skrattar högt. Of course we are. We are f**king amazing right know.
Äntligen torkar mina händer så jag kan ringa Dennis. Han försöker få kontakt med busschauffören om vart vi kan möta upp dom. Men chauffören skriker bara något tillbaka som inte går att tyda. Dennis frågar dom som sitter närmast i bussen om någon av dom hörde vad han sa. Men ingen förstod vad busschauffören sa. Vi får lägga på och Dennis får försöka prat med busschauffören vid nästa stopp.
Jag och Vlad väljer att ta motorvägen för att vinna lite tid, innan vi svänger ner på huvudgatan. När vi kommit ner på huvudgatan ringer Dennis igen. Vi har ett hotell som vi ska mötas upp på som ligger längre fram på huvudgatan.
Jag knappar in det på Gps och dom är bara 10 min bort. Vi kör och kör, till slut ser vi bussen. Vi anländer 1 min efter dom har stannat. Vlad hjälper mig med vagnen. Jag ger honom en bamsekram och tackar han för allt och säger Hejdå en sista gång. Han är verkligen en Superhjälte.
När jag kliver på bussen jublar de andra passagerarna ombord, nästan alla har varit engagerade i mitt galna upptåg. Jag var borta i ca 35 min vilket kändes som flera timmar.
Jag satte mig bredvid Ilse igen i bussen. Tittar på Dennis och ler. Han skakar på huvudet och ler.
-Du är galen.
Jag vet, otroligt impulsivt gjort men jag gjorde det.
I efterhand så kanske det rätta beslutet hade varit att lämna vagnen kvar på hotellet med snutten och bara insett att vi får köpa en ny snutte när vi kommer hem.
Men jag var så sjukt impad över mig själv. Jag var verkligen en superhero, som fixade snutten till min älskade dotter. Ilse är supernöjd och sitter med sin snutte i famnen. Svea sover. Nu är vi på väg hem.
Då från ingenstans kommer febern, illamående och svimning känslan. som jag skrev om i mitt första inlägg.
Det jag inte visst då och inte förrän flera veckor efter var detta min första panikångest attack…
